Rätt, och fel, om grundskolan

Björn Grip (V) framför i en debattartikel i Folkbladet idag att kostnaden per elev ökar med 80% mellan åren 2006 och 2012 tillföljd av att antalet elever i grundskolan minskar med 800 elever. Han tycker att ”det är inte rimligt att denna fördelning fortsätter”. Jag håller med honom, det är inte rimligt att den nuvarande fördelningen fortsätter. Men jag anser inte att Barn- och utbildningsnämnden behöver mindre resurser, snarare tvärtom.

För det första finns det en del fakta att reda ut. Från resultatet 2006 till budget 2009 så har budgetramen för grundskolan ökat från 110,1 miljoner till 115,2 miljoner, det är en ökning med 4,6 %. Samtidigt har löneökningarna varit mer än 3 % per år, vilket sammanlagt blir över 9 %, som har ätit upp budgetramens utökning och mer därtill.

Man ska således vara medveten om att budgetutrymmet för Söderköpings grundskolor inte har ökat, den har minskat – det har också fått till följd att antalet årsarbetare i skolorna har minskat, detta trots att den största elevkullen på länge har gått igenom högstadiet under den här tiden.

2006 var det 1633 elever i kommunens grundskolor 2009 – läsåret 08/09 var det 1605 elever. Enligt offentlig statistik var det läsåret 05/06 8,1 lärare per 100 elever, samma som läsåret 08/09. Snittet för kommungruppen pendlingskommuner, som Söderköping tillhör i sammanställningar, är 8,4 %. Statistiken visar att rektorerna har hittat rätt när personalen minskas, och har lyckats hålla lärartätheten uppe trots minskade resurser.

Så långt fram till 2009. 2009 var ett svårt år för kommunens ekonomi. Mitt under pågående år gjordes en budgetrevidering som minskade resurserna till så gott som alla kommunens verksamheter. 2010 är också ett tufft budgetår, men kalkylerna visar att 2011 kan komma att bli ännu tuffare. Resurserna till grundskolan ökar inte längre med några procent, de minskar. Under 2011 är det troligt att de till och med hamnar under nivån för 2006, trots att lönerna då borde vara ca. 12-15 % högre. Elevprognosen för 2011 ser inte heller ut att ge några förutsättningar för minskade kostnader i någon högre utsträckning. Läget är kärvt, och jag är orolig för att om inte kommunledningen tar den här frågan på allvar så kommer kvalitén i våra skolor och förskolor allvarligt hotas.

Med detta sagt, så för Björn fram några viktiga aspekter i sin debattartikel. För att vi ska kunna säkerställa att de resurserna vi lägger på grundskolan inte äts upp av överbyggnad i form av administration och lokalkostnader är det oerhört viktigt att man som politisk ledning hela tiden ifrågasätter strukturerna. Det är farligt att luta sig tillbaka och känna sig nöjd med hur verksamheten ser ut idag, det kan alltid bli bättre.

Jag är dock inte villig att ställa elevernas pedagogiska och sociala utveckling mot mer resurser till äldreomsorgen eller t.ex. försörjningsstöd. Jag är övertygad om att det finns lösningar som möjliggör både ock, och Björn Grip får gärna göra mig sällskap att genomföra dem efter den rödgröna valsegern den 19 september 2010.

Piratpartiet i kommunalvalet

Piratpartiet rustar för kommunalval var rubriken på DN:s hemsida igår. I PPs pressmeddelande kan man läsa att den lokala partiorganisationen har ansökt hos riksorganisationen att få ställa upp i kommunvalet i 30 av Sveriges kommuner, däribland alla de östgötska kommunerna inklusive Söderköping.

Imorse intervjuades Piratpartiets lokala samordnare Sammy Nordström i SR Östergötland och sa att det var mer eller mindre säkert att man ställer upp i Norrköping, Linköping och Landstinget, men så sa han också att det är ganska troligt att man gör det i Söderköping med, där han själv kommer ifrån. Jag träffade Sammy i samband med debatten på Nyströmska inför EU-parlamentsvalet, som jag skrivit om förut, där han gjorde en mycket bra och resonabel insats, förhoppningsvis kommer han att toppa listan i Söderköping.

Det är ett intressant beslut av Piratpartiet att ställa upp kommunalt, och Piratpartiet kommer att bli ett välkommet tillskott i kommunfullmäktige, om de kommer in, medelåldern är inte så ofantligt låg där, och perspektivet från de som lever med, i och för dagens kommunikationsformer, framförallt Internet, behövs sannerligen. Söderköping har som mål att bli e-kommun, men det får inte bara innebär att ett dussintal blanketter blir ifyllningsbara på nätet – och det kan säkert Piratpartiet bidra till att utveckla

En av frågorna som Piratpartiet ska driva lokalt, enligt Sammy Nordström i intervjun ovan, är utbildning, och då framförallt kanske att IKT (Informations- och kommunikationstekniken) kan användas bättre som ett hjälpmedel till att nå en utbildning med högre kvalité. Jag håller med honom, fler och fler av arbetsgivare kräver att man ska kunna använda en dator på ett, för varje dag som går, mer avancerat sätt. För att kunna ta del av allt det samhället erbjuder, som information på hemsidor, bankärenden, kundtjänster osv. krävs ett visst mått av datoranvändande.

Det här kräver av oss som utbildningsanordnare att vi tillhandahåller den utrustning som utbildningen kräver. Vi behöver öka antalet datorer för elevernas och lärarnas användande, men också annan teknisk utrustning som projektorer m.m. Idag ryms inte det inom Barn- och utbildningsnämndens rambudget, för vilken politiker sparkar lärare för att köpa datorer? Bland annat därför behöver rambudgeten utökas.

Socialdemokraterna ser hur viktig den här frågan är, och välkomnar Piratpartiets eventuella stöd för en rödgrön majoritet i Söderköping, om det skulle bli fallet. Vi kommer ta era synpunkter på allvar och hoppas att vi tillsammans kan hitta en bra lösning.

Vem är det som fuskar nu, Reinfeldt?

Idag skriver Moderaternas ordförande Fredrik Reinfeldt och partisekreterare Per Schlingmann på DN debatt att de vill ”höja välfärdens löner”. Intresserad av ansatsen lästa jag igenom artikeln noggrant för att se hur. Banne mig om inte lösningen var skattesänkning. Samma skatter som används till att betala dessa löner…

Den offentliga sektorn, och kanske framförallt landets kommuner, är många gånger dåliga arbetsgivare. Precis som Reinfeldt och Schlingmann skriver så präglas välfärdens verksamheter av brister i ledarskap, dåliga arbetsvillkor, låg status (läs lön) och brist på inflytande – så är det även till viss del i Söderköping.

Kombinerat med att personaltätheten minskar till följd av skattebortfall på grund av arbetslösheten och andra nedskärningar så skapar vi, politiker, som arbetsgivare och bidragsgivare dåliga förutsättningar för vår personal i välfärden att göra ett bra jobb. Att vi har den kvaliteten som vi ändå åstadkommer beror inte på något annat än duktig och engagerad personal.

Så långt har Reinfeldt och Schlingmann rätt i sin analys – men förutom att konstatera att politiken inte kan göra något åt lönerna och att det politiken kan göra är att göra det lönsamt att arbeta genom att (!) sänka skatterna. Detta konstaterande är fullständigt felaktigt. För politiken är en av parterna när det gäller välfärdsarbetarnas löner – som arbetsgivare. Vill Moderaterna höja lönerna för välfärdsarbetarna så kan de Moderater som sitter i majoriteter i kommuner och landsting driva den frågan.

Men det kommer de förstås inte att göra – för högre löner innebär (om man inte samtidigt minskar personalen som Reinfeldt och Schlingmann tar upp som ett problem i artikeln) att kommunernas kostnader ökar – vilket kräver högre inkomster i form av skatter, de som Reinfeldt och många andra Moderater ser som sin livsuppgift att sänka.

Reinfeldt anklagade Mona Sahlin och de rödgröna för att ha gjort en fusköverrenskommelse om sjukförsäkringen när vi hellre vill utreda vårt förslag för att vara säkra på att det är väl förankrad och så bra som möjligt – vem är det som fuskar nu?

Socialdemokraterna i Söderköping driver samma frågor som Reinfeldt och Borg räknar upp i sin debattartikel – men vi har lösningar och vi är villiga att betala för dem. Hur tänker Moderaterna i Söderköping göra för att möta sin partilednings önskemål?

Hjälper Moderaterna oss till valseger?

Idag har arbetarekommunen i Söderköping planeringskonferens inför den kommande valrörelsen. Vi har hunnit gått igenom partiets centrala valstrategi och diskuterat rikspolitiken lite med det. Nu håller vi på att arbeta med en SWOT-analys (Styrkor, Svagheter, Möjligheter och Hot) för en möjlig valseger i Söderköping. Jag som ledare har möjlighet att sitta lite vid sidan om just nu när grupparbetena pågår, för att försöka samla ihop trådarna sen.

Det känns bra just nu, valvinden är med oss och det känns faktiskt som att folk i allmänhet i Söderköping vill se vad vi går för i majoritet. Vi fick lite oväntad draghjälp av Moderaterna nu i veckan, som man nu kan tro allt som står i NT, verkar som om de petar en av sina starkaste politiker Anders Senestad. Jag tänker inte lägga mig i den Moderata nomineringsprocessen, men som en enkel åskådare känner jag att vill kommentera frågan.

Jag har haft möjligheten att samarbeta med Anders under den här mandatperioden, det vill säga i tre år nu, i Barn- och utbildningsnämndens presidium. Utan att överdriva, så är Anders en av de skickligaste och mest lyhörda politiker jag har jobbat med. Med det gemensamma målet om en så bra skola som möjligt framför ögonen så har vi tyckt lika i många frågor över partigränserna.

Anders är dessutom en duktig politiker medialt och om Moderaterna förlorar detta så är det en stor risk att de drar sig längre åt höger för att kunna få samma mediegenomslag. Det är bra för Socialdemokraterna förvisso för det lämnar mer plats i mitten, men det är inte bra för Söderköping.

De gör också oss en tjänst genom att de tar bort många politiker med erfarenhet från listan, på det sättet så minskar det eventuella försprång de hade gentemot Socialdemokraterna, som har satt en ganska ung kandidat på första plats…

Blir det någon Förbifart E22?

Ikväll är det kommunfullmäktige i Söderköping. Det är ett litet speciellt tillfälle, för inte är bara är det det första på det nya decenniet, men det är också oppositionens tur att svara för underhållningen. Det är en tradition sedan årtionden tillbaka att oppositionen och majoriteten växelvis står för ett litet program vid årets sista eller första sammanträde. Idag är det så vår tur, det kommer att bli sång och bildspel.

Just nu, som kvällens första ärende och information, är det kommunstyrelsens ordförande Magnus Berge och samhällsbyggnadschefen Per Sandler som redogör för planeringsläget när det gäller Förbifart E22.

Det har ju sett ljust ut, vi omnämndes som ett projekt i den senaste infrastrukturpropositionen och har ju funnits med i den prioritering som trafikverkens generaldirektörer har överlämnat till Regeringen. Frågan är ju nu har Göta Kanalbolags besked att de inte vill ha någon Båtllyft påverkar situationen – alternativen är två vägar med öppningsbara broar eller möjligen en väg med öppningsbar bro.

Frågan ligger nu mer eller mindre på Regeringens bord, så nu är det upp till bevis för den borgerliga majoriteten i Söderköping om de kan få med sig sin regering.

Utträden ur Svenska Kyrkan

Svenska Dagbladet m.fl., med ursprung hos TT/Kyrkans Tidning, rapporterar om en prognos som säger att Svenska Kyrkan kommer att minska med en miljon kyrkotillhöriga på 10 år, vilket motsvarar ett tapp från ca 72 % till ca 60 %.

 - Det är inget katastrofscenario, det är inte ragnarök som väntar, säger Erika Brundin, planeringschef på Svenska kyrkan

Nåja, det är måhända sant, men inte en endast en av kyrkans anställda eller förtroendevalda kan luta sig tillbaka i hopp om att ”det ordnar sig nog”. Precis som Brundin säger i artikeln så krävs det insatser, både på nationell och lokal nivå.

Jag tror att man måste våga lyssna mer även på dem som inte idag är aktiva i församlingarnas arbete, och jag tror att man måste våga vara opinionsbildande på lokal nivå. Man behöver visa sig, inte bara slå upp porten och tro att kyrkbesökarna kommer av sig själva – det finns framgångsexempel att ta del av.

Imorgon ska jag till S:t Laurentii kyrka och jag var i Sankt Anna-kyrka i onsdags på jubelmässa. Jag är ingen storkonsument av gudtjänster, det händer lite då och då att jag går, och ofta är det musiken som lockar. Jag uppskattar också lugnet i kyrkorummet, det ger en möjlighet att komma ifrån stressen och larmet i vardagen.

Utan att på något sätt hävda att alla är som jag, så är poängen att vi som kyrkopolitiker måste skapa möjligheter så att alla som vill får möjlighet att hitta eller skapa den verksamhet inom Svenska Kyrkan som de vill ha – Svenska Kyrkan som folkrörelse med andra ord. Jag har precis sett färdigt en av min favoritfilmer i feelgood-genren ”En värsting till syster 2″ som precis som sin föregångare är ett utmärkt exempel på hur folkligt engagemang för en församling kan hjälpa till att lyfta verksamheten.

Nu väntar Twilight, sen Kommisarie Lewis. Jag älskar brittiska crime-serier….

Politisk rotation

Idag intervjuar SvD Näringsliv tre styrelsevana akademiker om deras syn på styrelsearbetet i svenska bolag. Jag brukar i allmänhet vara försiktig med att dra paralleller mellan näringslivet och offentlig verksamhet, eller för den delen ideella organisationer, för det kan vara helt missledande att utan vidare eftertanka göra jämförelser mellan ett företag och dess styrning och till exempel en kommun.

Men det finns förstås likheter, och jag tycker att artikeln lyfter fram en och annan punkt som kan vara värd att stanna upp vid en sådan jämförelse. Artikelförfattaren skriver:

”Kjell utgår från de olika rollerna; vd ska vara drivande och styrelsen måste därför vara mer återhållsam och ställa frågor. Frågorna handlar inte om att misstänkliggöra utan bara om att vilja veta.

–Det svåra är när vd:n ser dig i ögonen och frågar; Litar du inte på mig? Då blir det inte lätt för oss konflikträdda svenskar. ”

Det liknar väldigt mycket situationen man kan hamna i som politiker, allra helst som fritidspolitiker, gentemot tjänstemännen under sin nämnd eller styrelse. Som politiker är man nästan alltid i kunskapsmässigt underläge mot den tjänsteman som föredrar ett ärende, även om man, vilket iaf är min ambition, försöker vara påläst på det ska behandlas. Det är lätt att säga, ”ja, du har säkert rätt”, istället för att ställa de knepiga frågorna.

Samtidigt som man som fritidspolitiker inte heller ska vara för påläst, det är medborgarna man representerar, och ska vara deras ögon in i verksamheten. Då är det viktigt att man också kan se frågorna ur ett lekmannaperspektiv. Du ska inte vara expert på skolverksamhet som ledamot i en barn- och utbildningsnämnd, men du måste förstås ha så pass mycket kännedom om hur det fungerar för att kunna ta till dig information och intryck, och sedan fatta ett beslut i enlighet med dina värderingar och den politik du gått till val på. Därför är det bra om det byts folk på politiska uppdrag med jämna uppdrag.

Bingolotto-skatteväxlingen

Idag på DN debatt fortsätter debatten om gåvor till ideell verksamhet ska ge skatteavdrag eller inte. Frågan har lyfts flera gånger under det året som gått, inte minst av Sektor3 som är en tankesmedja som jobbar med den ideella sektorn och dess förutsättningar.

Jag är kluven. Som föreningsmänniska ut i fingerspetsarna så kan jag naturligtvis se den uppenbara fördelen av att kunna få in lite extra pengar i kassan för att göra det där vi nu ville göra. Men jag känner en hel del oro också. Jag var aktiv under tiden när den största ”bingolotto-skatteväxlingen” gjordes.

Ett måhända lite underligt uttryck – men låt mig förklara. Bingolotto kom som en skänk från ovan för många föreningar, även en del av oss inom nykterhetsrörelsen. Du kunde sälja en lott, få behålla 10 kr av vad den kostade – och de var omåttligt populära, med TV-program och allt. Ett tag spelade nästan varenda svensk på Bingolotto. Föreningarna drog in miljoner, säkert miljarder, med kronor till föreningslivet i Sverige på detta. Det såg ju också de kommunala och regionala politiker och tjänstemän som var ansvariga för de offentligas stöd till lokala organisationer, så de minskades. Andelen av en förenings inkomster från det offentliga minskade således – dvs ”Bingolotto-skatteväxlingen”.

Det är naturligtvis inte hela sanningen, det finns säkert andra skäl på sina håll, till varför föreningsbidragen har minskat, men det är en förklaring. En annan förklaring, som vi ser inte minst inom studieförbundsvärlden är att det har skett en växling från kommun och landsting till staten. Våra kommunala och regionala bidrag till Studieförbunden minskar, men de statliga ligger still eller ökar. Nackdelen med en sådan förändring är förstås att pengarna kan stanna upp inom organisationen innan de når den lokala föreningen – detta har hänt bland annat inom vissa delar av IOGT-NTO.

Min rädsla är att skatteavdraget för gåvor till ideella organisationer, om det blir verklighet, kan få en liknande effekt som ”bingolotto-skatteväxlingen”, med andra ord att det offentligas bidrag, såväl lokalt, regionalt som nationellt, minskar i takt med att privata donationer ökar. De bidragen är idag för det mesta inte någon större del av en förenings inkomster, men kan vara det som på marginalen avgör om det går ihop sig eller inte. Att istället som förening få vara uthängd till hur många gåvor från privatpersoner man kan lyckas få in under året – det känns som en osäker tillvaro.

Avdragsfria donationer är bra som en kompletterande intäktskälla, men får inte ersätta det offentligas bidrag till de ideella organisationer, som gör en oerhörd nytta för det svenska samhället.

Byråkratexplosionen

Årets första riktiga arbetsvecka har börjat, och jag hade årets (och årtiondets, hoppsan) första möte i förmiddags. Ett möte med revisorn för NBV-avdelningen. Det var inte så upphetsande, men nog så viktigt, revisorerna är viktiga för kvalitetsgranskningen av folkbildningen.

Annars så har det varit en lugn dag, och det kommer att vara en lugn vecka. Idag har jag kommit ifatt med mitt skrivbord lite, med en del kallelser och annat som skulle skickas ut, men jag har också läst ifatt lite av det jag missade under jullovet.

Bland annat fastnade jag i en rapport som den genomborgerliga tankesmedjan Timbro släppte i mellandagarna ”Byråkratexplosionen” där författarna än en gång sågar kommunerna, landstingen och dessas självstyre – denna gång utifrån att antalet administratörer ökat med en hög takt jämfört med övrig personal inom den offentliga sektorn som lärare, läkare, förskollärare och vårdpersonal. De utvecklar även resonemanget i en artikel på DN-debatt.

Utan att så mycket kommentera sättet Kreicbergs skriver i rapporten (han använder några gånger en kul teknik, när han skrev en sak i texten för att sedan argumentera mot det i en fotnot) så kan jag konstatera att hans resonemang förfaller en aning vinklat.

I sammanfattningen på Timbros hemsida går att läsa under ”Granskningen visar”:

”Sysselsättningstillväxten av de viktigaste yrkesgrupperna inom vård, skola och omsorg var sammantaget 9 procent, men i denna siffra ingår också välfärds- och utbildningspersonal inom privata företag som finansieras med offentliga medel.

Sysselsättningstillväxten inom kategorin ”administratörer i offentlig förvaltning” var emellertid tre gånger så stor – totalt 29 procents ökning (28,4 procent om man räknar bort de kommunala bolagen) i kommun- och landstingssektorn 2001-2007.”

Vidare konstaternas i rapportens sammanfattning:

”En ökning av antalet administratörer skulle kanske kunna motiveras om den användes för att avlasta personal inom vård, äldreomsorg, skolor och barnomsorg. Men denna rapport visar att det inte finns något samband mellan hur vård‐ och utbildningsåtagandet utvecklas och ökningen av administratörerna.”

Det kan mycket väl vara så att administratörerna ökar på sättet som beskrivs ovan, även om det inte framgår om statstiken i rapporten baserar sig på antalet anställda eller antalet tjänster omsatta i heltid, vilket kan vara en felkälla. I rapporten för författaren, vad jag kan läsa ut, endast fram två olika förklaringar till detta skeende, antingen ökar administratörerna för att antalet anställda i allmänhet ökar, eller så är kommunerna slösaktiga. Den förstnämnda tesen avfärdar han sedan med att det saknas proportionerlighet mellan antalet administratörer och befolkningen eller antalet anställda i allmänhet.

Det saknas en hel del nyanser i det resonemanget, där bland annat behovet av administratörer eller ökade krav på administration i offentlig verksamhet helt bortses ifrån. Det skulle ha hedrat författaren om han hade åtminstone nämnt det faktum att statens, politikernas, medias, allmänhetens, föräldrarnas, dvs samhällets krav på kommunernas administration har ökat under den här tiden.

Det har väl inte gått många förbi att t.ex. lärarna har fler administrativa arbetsuppgifter idag än för tio år sedan. En del av dessa kan, och kanske till och med bör, läggas över på administratörer. I klartext alltså – en del av administratörerna kan mycket väl ha anställts för att avlasta lärare, läkare, förskollärare och vårdpersonal för att de ska ha mer tid att använda till patienter, elever m.fl. I och med detta faller rapportens resonemang och framförallt slutsatsen att det skulle vara bättre med öronmärkta pengar.

Jag tycker också att rapportförfattaren målar upp ett svartare scenario av kommunernas agerande än vad som egentligen är fallet. Nyckelmeningen finns på rapportens sida 15:

”Självklart är totalgruppen betydligt större än administratörerna, och därmed blir ökningen av antalet personer också större i totalgruppen. Men tillväxten av administratörer har medfört att mer än var sjätte person som tillkommit i kommuner och landsting under 2000‐talet varit en administratör.”

Att resursökningen i den offentliga sektorn bara används till att anställa administrativ personal är således felaktig. 5 av 6 personer som tillkommit i offentlig sektor har inte varit administratör – det bör inte glömmas bort.

Nåja, det finns administratörer idag som inte behövs. Kanske framförallt finns det administrativa uppgifter som bör rationaliseras – där bör varje förvaltning, politisk instans, offentlig och för den del privat aktör se över sina rutiner. Det finns säkert en eller annan arbetsuppgift som är föråldrad och kan utgå. De pengar eller den arbetstid som läggs på administration som inte tillför någonting ska naturligtvis överföras till något bättre – men det finns knappast någon kommunpolitiker som hellre tillför medel för att anställa en administratör än en lärare, om det inte finns ett gott skäl för det.

Även Peter Andersson skriver bra om den offentliga byråkratin.

Det blev ett långt och aningens krångligt inlägg idag, ska försöka hålla mig kortare nästa gång, om inte Timbro retar upp mig igen vill säga!…

Nytt år, nya äventyr

Så har man då varit så snäll och lydig att man får uppleva ännu ett nytt decennium. Det här blir mitt fjärde. Ett halvt åttiotal, nittiotalet, 00-talet, och så 10-talet. Känns spännande! Undrar vilken som kommer att bli årtiondets uppfinning. Kanske en hybridbil som går på el och biogas…

Nåja, året som ligger oss närmast kommer att blir ett tufft år först. För oss som lever åtminstone delar av dagarna inom den politiska sfären, så har valrörelsen redan börjat. Det är måhända inte full fart ännu, men det börjar att röra sig lite. I januari kommer det vara en del debatter, nomineringsprocesserna fortsätter och det övriga interna partiarbetet för att förbereda en valrörelse är i full gång.

Vi har börjat ladda våra kanoner inom partiet lokalt. Vår valledningsgrupp är redan i gång och jobbar med att planera valrörelsen i Söderköping och alla aktiviteter som det innebär. Ett handlingsprogram är på väg fram, där medborgarna har fått varit med och tycka genom att svara på enkäter. Vi har bestämt oss för att vi ska vinna i år, så nu ger vi järnet!

För tillfället ser det bra ut på det nationella planet – och det ger ju positiva effekter även lokalt. Det som ger mest utslag nu i opinionsmätningarna är nog sjukförsäkringen. Jag hörde ett skämt på SR P4 i eftermiddags (som jag inte är säker gör sig så bra i skrift). Det var en skämtintervju med Husmark-Persson, om huruvida hon hade fattat beslutet om sjukförsäkringen. Hon svarade att ibland kan det vara svårt att fatta beslut, och beslutet om sjukförsäkringarna som regeringen tog var synnerligen komplicerat att fatta, så visst, hon hade varit med om att fatta beslutet, men om hon hade fattat beslutet kunde hon inte svara på…

Den östgötska riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) skrev en debattartikel om sjukförsäkringsreformen i NT den 23 december. Han skriver bland annat att

 ”Vi förändrar reglerna för att sätta press på myndigheterna för att de som vill och kan ska kunna återgå till jobbet i den utsträckning som var och en klarar av. Inte för att pressa svårt sjuka människor.”

Det låter lite paradoxalt i mina öron. Det är självklart en förlust för samhället om människor som vill och kan arbeta inte får göra det. Men en förändring av reglerna på det sätt som den Moderatledda alliansen har genomfört sätter ju inte press på myndigheterna, det sätter press på de sjukskrivna – alla sjukskrivna, även de som saknar arbetsförmåga eller som har arbetsförmåga men där arbete skulle förvärra sjukdomen/skadan.

Försäkringskassan har idag stora problem med handläggningstider. Att sätta press på Försäkringskassan genom att trycka in än mer handläggning av sjukskrivna utan att komplettera med resurser gör ju naturligtvis att människor hamnar i kläm. Hela tanken att flytta på stenen genom att kasta människor mot den är absurd, man förstår ju att innan stenen är i rullning kommer människor att skadas.

Det är regeringen som sätter upp regler och styrning för Försäkringskassan, för Arbetsförmedlingen, och för alla andra myndigheter. Vore det inte ett bättre sätt att utöva lite ledarskap över myndigheterna istället för att tvinga sjuka människor till en orolig och osäker tillvaro.

Gott nytt 2010!