Middagspau(s)

Det är middagspaus här på jobbkongressen. Det sköns väldigt bra att vi nu äntligen är igång, förberedelsearbetet har ju varit igång i flera år nu, med rådslag, medlemsomröstningar och mycket annat.

Efter registrering, materialhämtande och när vi hade hittat våra platser och sådär så var det inledningsceremoni. En vackert inramad sådan. Först ut var Maja Hirosawa som sjöng sin version av the Arks låt, vad den nu heter igen.

Mona höll ett långt och bra inledningstal, väldigt fokuserat på jobben och gjorde en klar skiljelinje mot den moderatledda majoriteten. Tre principer skulle vi bara med oss i eldskrift:
1. Jobben först
2. Skatt efter bärkraft
3. Välfärd efter behov

Klockrent – och hon poängterade solidariteten väldigt tydligt. Vem har råd att ur egen ficka betala för en ingripande operation – vårt gemensamma sjukvårds- och skattesystem innebär att den kostnaden fördelas över hela livstiden och över hela befolkningen. Det är så vi vill ha det.

Även statsministern i Norge och Island har varit här och talat.

Kvällen och den senare delen av eftermiddagen har ägnats åt temagruppsträffar – kultur- och mediapolitiken har varit på min lott.

PS. Kolla in Christoffers blogg på Folkbladet och andra

På plats för kongress

Jag har precis installerat mig i det hotellrum som jag ska husera i under kongressveckan här i Stockholm. Kongressen är förvisso i Älvsjö, och hotellet inne i city, vid Hötorget – som det kommer att bli lite pendlande.

Jag känner mig uppspelt. Det ska bli enormt spännande och intressant – dels finns det naturligtvis mängder av politiska frågor att sätta tänderna i. Inte minst inom kulturområdet som är det jag har ansvar för inom delegationen, men också på andra områden förstås.

Det ska vara en Jobbkongress, och förhoppningsvis kan jobbfokuset genomsyra hela kongressen – även de områden som inte direkt handlar om arbetsmarknadspolitik. För det finns jobbperspektiv att lägga på i stort sett alla områden – utbildningspolitik handlar om anställningsbarhet i viss utsträckning, kulturpolitik handlar om arbetstillfällen såväl som demokrati och politiska principer.

Det skulle vara olyckligt om vi fastnar i en allt-som-den-moderatledda-majoriteten-gör-är-fel-mentalitet, istället för konstruktiva förslag om hur vi tar oss ur krisen, och som Bosse Ringholm pratade om redan i våras, vad vi gör efter krisen för att säkra att det inte blir ytterligare en ”jobless growth” in i högkonjunkturen.

Men jag är förstås även uppspelt inför allt som händer runt om själva förhandlingarna – miljön, människorna, mötena.

Nu blir det sängen – måste vara pigg imorgon för öppnande och tal av Mona Sahlin med flera, formalia och temagrupper.

Turisterna flockas

Ser ifatt kvällens Körslaget för det bestämdes att vi skulle se Dansbandskampen först. Det beslutet har vi så sakta kommit att ångra, för startfältet var inte det allra bästa i det dansanta programmet.

Läser på NT:s hemsida att Söderköping har kommit med på en rankning över Sveriges 100 bästa turistkommuner – 55:e plats. Det är roligt. Söderköping har många tillgångar ur ett turistperspektiv, framförallt på sommaren. Det arbetas på att utveckla turismen även vintertid – det vore en stor framgång.

På Nyströmska i fredags fick jag höra ett bra förslag – varför inte använda de turistföretag som inte har verksamhet på vintern till utbildningsplatser för gymnasiet/yrkeshögskola. Det kan också bli ett utflyktsmål, likt många andra restaurangskolor har blivit. Valdemarsvik arbetade ju framgångsrikt med det förr om åren.

Annars har det ju den här veckan varit mycket diskussioner kring en annan turistattraktion, som det verkar inte kommer att byggas, det är förstås båtlyften jag syftar på. Jag kan bara återigen påpeka att det allra viktigaste är att det blir en förbifart – så vi slipper trafikljusen och trafiken genom stan – men jag kan innerst inne känna en viss besvikelse att det inte blir någon båtlyft. För om det skulle ha funkat så bra som kunde hoppats skulle det kunna ha blivit en ytterligare tillgång för turismen i Söderköping, kanske framförallt det som kunde byggas upp runtomkring.

Nu får vi hitta andra besöksmål, aktiviteter eller upplevelser som lockar in de som far förbi på E22 in i stadskärnan, en klar uppgift för kommunen, näringslivet och stadskärneföreningen.

Den kommande veckan kommer jag försöka att vara lite mer aktiv på bloggen, eftersom jag är i Stockholm för att vara ombud på Socialdemokraternas partikongress som börjar på onsdag.

En dag i kulturens tecken

Sitter på arbetarekommunens expedition i Söderköping i väntan på att ett telefonmöte med NBV Östergötlands arbetsutskott ska börja. Vi ska hantera ett personalärende, lagom roligt – men nödvändigt.

Annars har det varit en bra dag. Har turnerat Östergötland runt nästan. Nja, inte riktigt, men Linköping, Norrköping och Söderköping har hunnits med. Jag har, tillsammans med Anne Ludvigsson som är riksdagsledamot för (S) och ledamot i riksdagens kulturutskott, gjort ett antal studiebesök som förberedelse för nästa veckas socialdemokratiska partikongress.

Jag har nämligen ansvaret för kulturpolitiken (och mediapolitik, demokrati- och grundlagsfrågor) inom den östgötska delegationen på kongressen. Det hade nog inte varit mitt förstahandsval, men det var ändå förvånansvärt intressant. Lite försänkningar i området hade jag ju sen tidigare i och med mitt engagemang i folkbildningen, som ligger inom ramen för det politikområdet.

I alla fall så var det ett antal väldigt givande besök, vi började på Regionförbundet Östsam i Linköping där några tjänstemän berättade för oss om den satsning som görs på att utveckla den kreativa näringen, dvs alla de kulturföretag, oftast enpersonsföretag, som finns i regionen. 10-12 % av alla arbetsställen och 6-7 % av alla innevånare i arbetsför ålder tros arbeta inom denna sektor.

Som komplement till den dragningen så besökte vi sen fem stycken småföretagaren inom design/formgivning/arkitektur/konsthantverk som samlats i gemensamma lokaler vid Trädgårdsföreningen i Linköping. Det var också intressant att se hur ett engagemang i konsthantverk och annat kunde leda till en omsättning i praktiken på det sättet. De tydliggjorde återigen vikten av att samhället förbättrar de trygghetssystemen som gäller för småföretagare – som de allra flesta kulturarbetare är – enmansföretag.

Lunch blev det med representanter för ABF, och det blev till en lugn och sansad diskussion om folkbildningen – där något som är viktigt att prioritera och som jag iaf kommer att driva på kongressen, det är att de lokala och regionala förstärker resurserna till folkbildningen. Många kommuner och regioner har minskat kraftigt på bidragsgivningen de senaste åren, och där är smärtgränsen snart nådd.

Efter lunchen blev det transport till Norrköping och ett besök på Östgötateatern, där teaterchefen Johan Celander gav sin syn på kulturpolitiken och den såkallade portföljmodellen diskuterade vi också. En sak som jag definitivt tar med mig, och som är så sant även på detta område, det behövs en bra infrastruktur – en kulturens infrastruktur alltså. Utan grundbultarna i den så finns det ingen kultur kvar, och det måste vara det offentligas uppgift att säkra. Vi får INTE låta kompetensen och ”konstnärskuvöserna” som är de statliga, regionala och lokala kulturinstitutionerna förfalla, för då kommer tillgången på skickliga professionella kulturarbetare att tunnas ut.

Vi avslutade dagen på Kulturskolan i Söderköping, som om något är en grogrund för talang. Vi har en bra musik- och kulturskola i kommunen – den ska vi vara mäkta stolta över!

Nu ska jag gå och lägga mig snart – upp tidigt för tjänstgöring i tingsrätten imorgon igen.

PS1. Heja ÅFF, Heja ÅFF, Heja ÅFF!
PS2. Göta kanalbolag ”drar sig ur” båtlyften. Gott så. BARA VI FÅR FÖRBIFARTEN!

Efter fest i Spårvagnshallarna

Det har varit en intressant dag här i Stockholm. De två höjdpunkterna var dels Mona Sahlins och Ingvar Karlssons betraktelser om Olof Palmes avtryck på internationell politik, och dels besöket av Sydafrikas vicepresident som  jag skrev om förut.

Något som har diskuterats flitigt på kafferaster och i andra pauser är Obamas nobelpris. Min uppfattning, som många andras har jag märkt, är att det var för tidigt och det riskerar att undergräva framtida ansträngningar. Hur seriös förhandling kan man bedriva när motståndaren alltid kan kontra med ”Varför bryr du dig, du har ju redan ett nobelpris?”…

Kom nyligen hem från kvällens fest i Spårvagnshallarna – nu väntar sängen, för imorgon blir det ytterligare en tidig frukost.

Palmedagarna

Den här helgen är jag i Stockholm för en årlig konferens som heter Palmedagarna. Årets tema är ”Från Befrielse till Frihet”, som är väldigt intressant utifrån det arbete som vi inom Socialdemokraterna i Söderköpings kommun gör tillsammans med ANC i Sydafrika.

De befrielserörelser som har funnits, och finns, runt om i världen är inte alltid så bra på att sedan styra när de väl vunnit . Nu talar Sydafrikas Vice President Kgalema Mothlante här i ABF-huset. Han talar om några lärdomar som han och ANC har erfarit under tiden som omvälvning från befrielserörelse till ett väletablerat politiskt parti, som också sitter vid makten (runt 65-66 % av rösterna).

Nu är tid för svenska hjältar!

En av mina favoritserier är ”Vita huset” (eng. West Wing) som handlar om arbetet i Vita Huset under fiktiva president Bartlet. Två av mina absoluta favoritavsnitt är de första på säsong fyra ”20 hours in America”. Under avsnittens gång så tillkännages ett bombattentat mot ett college och i slutet av det andra avsnittet visas en del av ett tal som President Bartlet håller.

Talet handlar om de människor som omkom i attentatet, och de studenter som sprang in i eldhavet för att försöka få ut fler människor – rädda fler. Talet handlar om Amerikanska hjältar. Temat Amerikanska hjältar är ett genomgående tema ur den valrörelse som President Bartlet bedriver för att bli omvald. Serien må vara fiktiv men temat är nog så tillämpbart även i dagens svenska samhälle. Nu är tid för svenska hjältar!

Det är ett ideal som många av oss politiker försöker leva upp till varje dag – tro det eller ej – att göra vårt bästa för ett bättre samhälle – inte riktigt samma hjälteskap som de som räddade liv i serien – men beundransvärt i sig, alla dessa fritidspolitiker som offrar sin tid för detta. Vi lyckas inte alltid, det  känns alltför ofta som vi tar ett steg bakåt istället för framåt mot målet. Men ibland träffar man på några som överträffar ens vildaste fantasi, och det är de som varje dag arbetar i någon av kommunens verksamheter. Det är dåligt betalt och det visas sällan någon uppskattning, men de gör ett fantastisk jobb utifrån sina förutsättningar.

I torsdags besökte jag, och några av mina politikerkollegor i Barn- och utbildningsnämnden, tre förskolor (Kullborg, Alboga och Högby) och en dagbarnvårdare som arbetar i kommunen. Förskolepersonalen har det lite tungt just nu – på grund av den rådande ekonomiska situationen tas vikarier in väldigt restriktivt när personal är sjuka eller lediga.

Med tanke på detta gör personalen ett fantastisk jobb – som inte låter detta gå ut över barnen, varken barn eller föräldrar sade sig ha lidit av situationen. Det som oroar är dock de barn som har stora särskilda behov, med olika handikapp i botten – där färre personal utgör ett problem. En politisk utmaning som vi alla politiker behöver möta, att skapa mer resurser så att förskolan kan anställa fler hjältar – så att personalen får ännu bättre förutsättningar att göra ett bra jobb.

Jag röstar

Det är lite intressant. Jag har inte skrivit i bloggen på över en vecka, men är fortfarande den av Söderköpingspolitikerna på nt.se som har skrivit senast…

Nåja, det är kanske inget att vara stolt över – de verkar ha mer att göra än vad jag har, vilket jag knappast trodde vara möjligt. De ska ju försöka komma överrens om en kommunal budget, och efter vad jag erfarit gör de lite olika bedömningar av läget och de prioriteringar som behöver göras. Det är ju bara sunt, så länge de kommer överrens till slut. På onsdag nästa vecka börjar budgetarbetet på allvar, med sammanträde med budgetberedningen – och då kommer vi få lite mer information om hur läget ser ut.

Jag intervjuades av Sveriges Radio Östergötland i veckan som gick. Citatet som kom i reportaget och i radion var bara en del av det jag egentligen sa, men så fungerar ju radion för det mesta. Jag sa bland annat att en skattehöjning för oss Socialdemokrater i Söderköping inte är något självändamål, skatten är till för att finansiera en viss nivå och kvalité i verksamheten – och vill ha en bättre kvalité i äldreomsorgen. Det finns en del omstruktureringsåtgärder som går att göra, men för att de ska få effekt så behöver vi höja skatten på kort sikt.

På frågan om de som röstar på oss i kommunvalet kommer få höjd skatt svarade jag så ärligt jag kunde – det vet jag inte. Det beror helt på läget, förhoppningsvis kan en Socialdemokratiskt ledd regering (eller för den delen en borgerlig) skjuta till medel så att kommunerna slipper höja skatten – men då måste det vara en förändring som ger stabila planeringsförutsättningar i kommunerna, inte ett engångsbelopp som det nu föreslagna konjunkturstödet.

I övrigt så är det rätt så mycket som händer just nu, det är därför jag inte har skrivit på ett tag. Det som nu är hetast är förstås kyrkovalet på söndag (GÅ OCH RÖSTA, om du är medlem förstås). Vi har försökt att vara lite aktiva på hemmaplan, vi som är Socialdemokrater inom Svenska Kyrkan i Söderköping – det är ett viktigt val tycker jag, för etablerar Sverigedemokraterna sig i kyrkopolitiken ordentligt, kan det bli språngbrädat in i Riksdagen. Dessutom så tycker jag det är viktigt att Socialdemokraterna värnar om den progressiva kraft som Svenska Kyrkan är idag, och som den inte skulle fortsätta vara om inte Socialdemokraterna engagerade sig.

Jag möter många som säger – ”men låt de som är intresserade och engagerade sköta det” – det vill säga låt de som går till kyrkan ofta på söndagarna också vara kyrkopolitiker. Jag håller inte med. Jag går inte i kyrkan varje söndag, det kan jag ärligt medge – är jag mindre värd som kyrkomedlem för det, jag betalar ju kyrkoavgift jag med? Men vem skulle företräda mina intressen om det bara var de som har möjlighet att gå till kyrkan varje söndag som är med och bestämmer – det skulle inte v ara så många.

För att Svenska Kyrkan ska fortsätta vara en öppen och demokratisk folkkyrka – för att inte Sverigedemokraterna ska få inflytande över en av samhällets viktigaste samhällsaktörer – för att Svenska Kyrkan även fortsättningsvis ska ta tillvara den lilles röst, den passive medlemmens röst – därför röstar jag i Kyrkovalet på söndag. Och jag röstar S. (I stiftsvalet kryssar jag min mamma, hon står på 14:e plats på S-listan… det kan du också göra om du vill, så länge du bor i Östergötland med viss omnejd)

Det blev ett långt inlägg så här en sen fredagkväll – ska försöka skriva lite oftare och kortare… nu bums i säng, för tidigt imorgon fortsätter vår delegationsträff inför partikongressen.

Är arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen förlegade?

Igår var jag på föreningsmöte med IOGT-NTO-föreningen i  Söderköping, jag var inbjuden att hålla i kvällens programpunkt. Dels rapporterade jag från kongressen, och dels höll jag i en diskussion kring IOGT-NTO-rörelsens grundsatser och program. Grundsatserna för vår organisation kan man likna vid en nations grundlagar, de är själva fundamenten.

När man tänker på IOGT-NTO så tänker man ofta på nykterheten – och det är ju inget tvivel om att IOGT-NTO är en del av nykterhetsrörelsen. Men det man inte så ofta tänker på är att nykterheten – ett drogfritt samhälle – inte är det som är det huvudsakliga målet, nykterheten är ett medel.

IOGT-NTO startades ursprungligen som en demokrati- och frihetsrörelse. Samhället på mitten och slutet av 1800-talet såg väldigt mycket annorlunda ut än dagens samhälle, det  kan man ju lugnt säga, och alkoholen var ett medel för  att  förtrycka människor.

Jag tror att det från början är ett grekiskt uttryck (möjligen romerskt) ”bröd och skådespel”, med innebörden att så länge folket fick äta och fick ”underhållning” så kunde de styrande göra i princip vad de ville. Professor Lars Svedberg lärde mig ett uttryck på en föreläsning jag bevistade som nästan är synonymt och det är  det amerikanska ”tittytainments”.

Alkoholen fungerar likadant – en berusad eller beroende person ställer sällan några krav på arbetsrättsliga eller demokratiska rättigheter, särskilt  om följden blir att tillgången till alkoholen stängs av. Många brukspatroner och andra styrande insåg naturligtvis detta, och det var inte få arbetare som fick del av sin ”lön” i brännvin.

Därför gick arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen hand i hand i inledningsskedet, för båda såg det förtryck som åstadkoms via alkoholen och ville bekämpa det. Därför är jag själv fortfarande nykterist – trots att många av mina UNF-kamrater hoppat av med åren – jag vill behålla kontrollen över mig själv och mina rättigheter och jag vill inte bidra till de enorma pengar alkoholkapitalisterna tjänar på mänskligt lidande.

Vi  har som sagt inte samma samhälle idag, och många gånger ifrågasätts nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens existens. Frågarna som behandlas i S-föreningar och lokala nykterhetsföreningar verkar inte engagera några nya människor – de som träffas träffas för gemenskapens skull. Det är naturligtvis inte något fel med det, men då förtjänar vi nog inte att kalla oss folkrörelse.

Så har folkrörelserna överlevt sitt existensberättigande? Nej, jag  tror inte det – för är samhället fritt från problem? För någon dag sen rapporterades att fler unga dricker farligt mycket. Många i ungdomsgenerationen och många vuxna fastnar i en drogproblem – och lever de fria och rika liv? De barn som växer upp i hem med en eller fler missbrukande vuxna, lever de fria och rika liv? Är samhället fritt från orättvisor?

Så vad är då lösningen? Jo, jag tror att det måste ges utrymme för människor att handgripligen agera för att förändra samhället. Det duger inte längre att sitta på möten och fundera och debattera – nya människor måste ges möjlighet att själv få medverka till förändring och få se resultat av den tid de lägger ner, det var det  vi gav våra medlemmar när vi startade våra rörelser. Då, och endast då, kan vi vara en folkrörelse värd namnet!

Ytterligare en dag i mängden

Jag sitter på vår expedition och lyckades få till en andningspaus i det annars väldigt späckade schemat. Dagen började med att Ronald och jag stod utanför kommunens gymnasieskola och delade ut bananer och flygblad om kyrkovalet. Det var ganska positivt, och många som tyckte det var roligt.

Sen var jag och en annan av mina partikamrater med våra Sydafrikanska gäster på Kolmårdens djurpark, det var väldigt trevligt! Vi tittade på både apor, tigrar, delfiner och elefanter. Tack vare en kontakt på ABF fick vi en bra guidning – det är inte ofta man får mata en elefant med morötter…

För tillfället är det full rulle här på expeditionen, 8 partikamrater packar kuvert med kyrkovalsmaterial som ska gå ut i dagarna. Nu ska vi snart ha ett gemensamt möte med Valdemarsvik och diskutera höstens studier – och sen ska jag till IOGT-NTO-föreningen och hålla i en diskussion om rörelsens värdegrund.

Det är fullt upp med andra ord. Men roligt på samma gång.