I veckan som gick har vi fått den första ordentliga genomgången av kommunens ekonomi och resultatet för 2012. Det finns en del ljuspunkter, men framförallt en del orosmoln. Bokslutet visar på ett överskott på ca 17 miljoner, varav 11,4 av dessa utgör extraordinära, det vill säga engångs-, intäkter i form av en återbetalning från arbetsmarknadsförsäkringarna. Kommunens verksamheter gör däremot ett budgetöverdrag på nästan 14 miljoner kronor (exklusive fastighetsförsäljningar).
Det är förstås glädjande att det blir ett plus på sista raden, även om det var på grund av något kommunen inte kunde förutse. De pengarna behövs för att inte behöva låna upp till alla de investeringar som behöver göras, eller iallafall inte lika mycket. Det finns däremot ett underliggande problem i att samtliga verksamhetsdrivande nämnder visar på ett underskott för 2012.
En sammanställning som vi i S har gjort visar att de senaste sju åren har inte kommunens nämnder vid ett enda tillfälle samtliga lyckas hålla sina budgetar samtidigt – och bara ett enda år har nämnderna sammanlagt visat ett överskott, det var 2010. 2010 var dessutom ett speciellt år, för då kom det mitt under pågående verksamhetsår extra pengar från staten som portionerades ut, men med strikta instruktioner att de inte fick gå till annat än engångskostnader. Alltså, den enda gången nämnderna inte gjorde underskott var när pengarna inte fick användas…
Problemet är egentligen inte att nämnderna går med underskott enstaka år, det finns goda skäl till de flesta av de underskotten. Det som bekymrar mig dock är att det sker med sådan regelbundenhet som det ändå gör. Ni som har följt alliansens budgetmetoder de senaste åren vet ju vad det beror på. När pengarna inte räcker till det som alliansen vill att det ska räcka till, så gör de generella besparingar (genom att inte lägga en budget som motsvarar den faktiska löneökningen för personalen). Ansvaret för besparingen läggs sedan långt ut i organisationen, utan direktiv eller politisk ledning. Så skedde förra våren, när alliansen la ett generellt sparbeting på 2,2 %, men som ingen sedan fick låtsas om existerade.
För någon vecka sedan uttalade jag mig om detta sätt att styra på:
”Det är klart, att om man har en viss påse pengar att klara sig med, och man ser att pengarna inte räcker – då är en metod att som strutsen gräva ner huvudet i sanden och låtsas som det regnar. Det går ett tag, men det straffar sig i längden. I Söderköping har man lagt sparbeting på nämnderna och hoppats att de ska lyckas möta detta, utan någon egentlig politisk ledning eller prioritering.”
Den kortsiktiga risken man tar med det här sättet att leda är slutkörda tjänstemän och bristande förtroende för ledningen (se resultatet i senaste medarbetarundersökningen som ett av tecknen på detta). Den långsiktiga risken är stora underskott, hög belåning, stora sparkrav på verksamheten eller en skattehöjning. Söderköpings kommun behöver en politisk ledning som inte är rädd för att lyfta fram de tuffa frågorna, ta de besvärliga debatterna och fatta de svåra besluten. Det är det enda sättet att på ett klokt och framtidsinriktat sätt sköta ekonomin. Nu har kommunen en politisk ledning som skyr debatten, som styr genom att kontrollera och begränsa informationen. Som skyr den konstruktiva kritiken och tycker andra åsikter än deras egna är obehagliga. Det är allvarligt.
